Sveta & Gilad: 45 sekunder

Detta brev ligger mig varmt om hjärtat eftersom det beskriver just det som jag pratade om i radiointervjun: vardagen mitt i kaoset.
Dessutom handlar brevet om de eviga raketattackerna som svensk media ignorerar, ty ”ingen blev ju skadad”. 

Vi är två arbetskamrater som vill dela med oss av våra känslor. Vi bor båda i Israel men i olika städer. Sveta bor i Ashdod (Israels femte största stad) och under den senaste omgången av terrorattacker fick staden ta emot ett dussintal raketer. Gilad bor i Hod HaSharon, en liten stad alldeles i närheten av Tel Aviv. Vi vill berätta för er om vårt vardagsliv, och hur allt har förändrats under attackerna mot våra städer.

Morgon:

Sveta: Även om jag bor i periferin, endast 40 km från Tel Aviv, kan under rusningstid den lilla åkturen bli en två timmar lång mardröm. Jag stiger upp väldigt tidigt om morgnarna och lämnar hemmet klockan 06:00. Att ta sig till centrala Tel Aviv så här dags på morgonen sparar mig en massa tid och det faktum att jag samåker tillsammans med andra gör att jag slipper körstressen. Att hålla miljön ren genom att minsta luftföroreningarna är en väldigt viktig fråga för mig, och ja, samåkning hjälper mig att bidra till detta samt sparar mig pengar samtidigt. Till Tel Aviv åker vi längs motorvägen och utsikten är mestadels urban – höga byggnader och skyskrapor. Jag bor i Ashdod, som är den femte största staden i Israel, och från Ashdod hela vägen till Tel Aviv finns bebyggelse överallt. Känslan av överbefolkning växer sig starkare ju närmare Tel Aviv man kommer. Den enda pausen från denna känsla av trängsel infinner sig när man passerar områdets största park (Ariel Sharon Park) som en gång var en stor soptipp, men nu håller på att bli omgjord till en vacker park med en flod, blommande fält och allt detta är tillgängligt till fots eller på cykel. Jag älskar att se solen stiga upp längs de höga husen, speciellt när solen reflekteras mot de gröna och blå fönstren.

Gilad: Jag bor i Tel Avivs storstadsområde och till motsats från Sveta, föredrar jag att sova mig igenom morgnarna. Även det faktum att jag bor 20 km från vår arbetsplats tillåter mig att sova normalt under nätterna. Jag åker kollektivt till jobbet. För mig är det en mardröm att köra genom den stockade mardrömmen som är Tel Avivs gator morgontid, så jag föredrar att ta tåget. Det tar mig bara 40 minuter från dörr till dörr, och det skulle ta skulle ta dubbelt så lång tid under rusningstid. Jag kliver upp 07:30, gör mig själv i ordning och tar mig till stationen. Under den här tiden på dygnet är det väldigt bekvämt att åka kollektivt och bussar och tåg avgår med bara några få minuters mellanrum. Jag har två stationer i min stad och tågresan till Tel Aviv tar tio minuter. Från tåget brukar jag oftast föredra att promenera till kontoret. Det tar 15 minuter längre tid, men speciellt att gå längs Yarkonfloden (största floden i Tel Aviv) är väldigt trevligt, speciellt parken i närheten, dagar då det har regnat och luften är frisk och avkopplande.

Läs resten av detta brev här.

Sveta & Gilad: 45 Seconds

We are two co-workers who want to share our feelings with you, we both live in Israel but in two different cities. Sveta lives in Ashdod (the 5th largest city in Israel) and during the last round of terror, the city suffered from dozens of rockets. Gilad lives in Hod HaSharon, a small city right next to Tel Aviv. We want to tell you about our normal everyday way of life, and how everything has changed during the attacks on our cities.

Morning time:

Sveta: Even though I live in the periphery, only 40 km drive from Tel Aviv, during the rush hour this little drive could become a 2 hour nightmare. I wake up very early in the morning and leave the house at 06:00. Getting to the center of Tel Aviv at this time in the morning saves me a lot of time and the fact that I’m doing it with other people (carpooling program) relieves me from the stress of driving. Keeping the environment clean by reducing the air pollution is a very important subject to me, and yes, the carpooling program helps me to feel that I’m contributing to this matter and saves me money at the same time. The ride to Tel Aviv is on the freeway, and the scenery along the way is mostly an urban landscape – tall buildings and towers. I live in Ashdod which is the 5th biggest city in Israel, from Ashdod to Tel Aviv there is uniform settlement continuity and the sense of overcrowding is growing as you get closer to Tel Aviv. The only relaxation from all of that city crowdedness is when we pass by the biggest park in the area (Ariel Sharon Park) which was once the largest landfill, but now it is being transformed into one of the most beautiful parks with a river, flourishing fields and all is accessible either by foot or by bike. I love to watch the morning sunrise on tall buildings, especially when the sun is reflecting from the green and blue glass. It takes me about 40 minutes to get to work after dropping off the rest of the people I’m going with.

Gilad: I live in Tel Aviv metropolitan area, and as opposed to Sveta, I prefer to sleep through the morning hours. Also the fact that I live 20 km from our work place, allows me to maintain a standard course of sleeping through the night. I use the public transport system to get to work. For me, driving to the jammed Tel Aviv is a morning nightmare, so I prefer to use the train. It takes me only 40 minutes to get from my house to the office, which would take twice the time during the rush hour. I wake up not before 07:30, organize myself and leave for the train station. During this time of the day, the public transport is very comfortable to use and there are buses and trains every few minutes. I have two train stations in my city, and the ride to Tel Aviv lasts only 10 minutes. From the train I usually prefer to walk by foot to work. It takes me 15 minutes extra, but walking on the banks of the Yarkon River (largest river in Tel Aviv) is very pleasant, especially the park nearby after rainy days when the air is so fresh and relaxing.

Read the rest of this letter here.

Ett brev från Israel till svenskarna

Hej, mitt namn är Koby.
Jag är en helt vanlig israel. Jag är 36 år, gift och pappa till två små flickor: en som är tre år och en som är åtta månader..
Vi bor i Ashdod, en stad med 250 000 invånare som ligger bara 25 minuter med bil söder om Tel Aviv.
Ashdod ligger vid Medelhavets strand och har en underbar vit sandstrand. Vi älskar att åka till stranden, bada, dricka en kopp kaffe i något trendigt kafé, njuta av havsutsikten eller låta barnen leka på stranden.

Jag antar att några av er har hört en del om Israel och jag gissar att det ni har hört inte är så trevligt. Därför beslöt jag att berätta lite om mig själv och mitt liv, och på så vis kanske ge er ett annat perspektiv av mitt land och hur israeler lever.

Båda mina föräldrar kom till Israel från andra länder. Min pappa kommer från Iran och min mamma kommer från Ryssland. De träffades här, i Ashdod. De upplevde båda problem som nyanlända invandrare i ett nytt land och var tvungna att anpassa sig till en ny och främmande miljö. De har dock båda acklimatiserats ganska väl. Min mamma utbildade sig till gymnasielärare och min pappa har en byggnadsfirma.

Jag kommer ihåg att vi hade vänner från Gaza när jag var barn – de arabiska entreprenörer min pappa anlitade. De brukade komma hem till oss och vi brukade äta lunch tillsammans – min mamma tyckte alltid det var roligt när de berömde hennes mat. Vi brukade prata om arbete, och om växande barn och giftermål och vi brukade skratta ihop.
Jag kommer ihåg vägen från Gaza till Ashdod. Varje morgon kom tusentals bilar från Gaza, fullpackade med så många människor som ryms i en Peugeot 404, som kom till Israel för att börja dagens arbete. På kvällen åkte de alla tillbaka. På lördagarna brukade min pappa och vår granne köra till Gaza för att handla mat: duvor, räkor och bondbönor. Vår granne brukade laga fantastiska rätter av detta. Dessa var goda tider.

Sen startade intifadan.

Läs resten av detta brev här.

A letter from Israel to the Swedish people

Hi, my name is Koby.

I am just a normal every day Israeli. I am 36 years old, married and father to two little girls: a 3-year-old and an 8 months old baby.
We live in Ashdod, a 250,000 people town, just 25 minutes drive south of Tel Aviv.
Ashdod is located on the Mediterranean beach and has a wonderful white sand beach. On our spare time we love going to the beach, swim, have a coffee in a trendy coffee shop, enjoy the sea view or let the kids play on the beach.

I guess some of you heard something of Israel and my guess is that probably this something is not so nice. So I decided to just tell you a few things about me and my life, and maybe through my story, give you another perspective of my country and the life of Israelis.

My both parents came to Israel from different places. My father is from Iran and my mother from Russia. They met here, In Ashdod. They both encountered the difficulties of a newcomer to a new country and had to adjust to new and unfamiliar society. I guess they both acclimatized pretty well. My mom became a high school teacher, my dad a real estate entrepreneur.

As a kid, I remember we had friends from Gaza – The Arab Contractors that were working with my dad. They used to come to our house and we would have lunch together – my mom always enjoyed their compliments for her cooking. We would speak about work, and about growing children, weddings and laugh together.
I remember the road from Gaza to Ashdod, every morning thousands of cars from Gaza packed with as much people a Peugeot 404 can contain were coming into Israel to start they days work. In the evening, they were all going back. On Saturdays my father and our neighbor used to drive to Gaza, to buy food: pigeons, shrimp and broad bean. Our neighbor would make delicacy out of it. These were good days.

And then, the intifada started.

Read the rest of this letter here.